Mina journalisttabbar

Jag tänkte dela med mig av några tabbar jag gjort på jobbet. På första plats kommer incidenten med Emma Wiklund för ett par år sedan. Bindefeldt hade styrt upp en flott pressfrukost för Wiklunds nya hudvårdsserie och det var kö för att intervjua henne. Jag presenterade mig och gav henne mitt nummer och vi bestämde att hon skulle ringa upp vid tvåtiden samma dag. Väl tillbaka på improveme.se-redaktionen var det full fart som vanligt och på lunchen stressade jag i väg till Fältöversten för att hitta någonting att äta.

Det ringde från okänt nummer och jag svarade. Det var min kompis Emma. Den kassa mottagningen gjorde att jag inte hörde henne klart, men jag babblade på som vanligt. Så som nära vänner gör. Jag frågade hur hon trivdes med sitt nya jobb, hur det gick med killarna etc, och Emma svarade glatt tillbaka. Men sedan sade hon något som fick mig att vilja sjunka ner genom golvet. ”Jag ska hämta barnen på dagis snart och jag tänkte att det kanske går bra att ta intervjun nu”, sade Emma. Inte förrän då slog det mig att det var Emma Wiklund jag pratade med – och inte min nära vän Emma. Jag skämdes så mycket och sade som det var – att jag trodde att det var min vän Emma jag pratade med. Wiklund, som är en vansinnigt trevlig kvinna, sa att det inte gjorde någonting, men för mig lever det här minnet kvar i bakhuvudet än idag.

Ett annat minne är när jag började på Aftonbladet i juni förra året. Jag kände inte till publiceringssystemet Escenic sedan innan så jag började med att göra en låtsasartikel. Hittade på en rubrik och klistrade in ett lång mejlkonversation mellan mig och min chef. Detta för att få till brödtext i artikeln och det gjorde väl ingenting tänkte jag, för detta skulle ju inte publiceras någonstans. Av en slump googlade jag på mitt namn samma kväll och hittade då min ”artikel” som innehöll denna milslånga privata mejlkonversation. Jag kunde inte ta bort det själv eftersom publiceringsprogrammet endast fanns på min jobbdator, och i ren panik ringde jag min chef, som för övrigt är världens snällaste, och berättade om mitt misstag. Hon lugnade mig snabbt och sade att ”sånt händer” och att hon kunde ta bort den. Alla har vi varit nybörjare, eller hur?.

En tredje grej är kort och gott när jag skrev en artikel om vitaminer och skrev ”hjärnbrist” istället för ”järnbrist”. Hur kul? Och som alltid när man är för snabb på tangenterna mejlar läsarna att de upptäckt ett stavfel i texten. Denna gång var det en gravid kvinna som skrev att hon minsann fick sig ett gott skratt när hon upptäckte det. Då blir jag glad. Trevliga läsarmejl välkomnas alltid.